Historia

Jarl Hjalmarson, tidigare partiordföranden för Högerpartiet, har fått ge namn till Jarl Hjalmarson Stiftelsen. Han engagerade sig tidigt mot Sovjetiska övergrepp bland annat med hänvisning till Sovjets invasion i Ungern 1956. En kritik som ledde till att den socialdemokratiska regeringen vägrade sända Jarl Hjalmarson som svensk representant till FN.

Jarl Hjalmarson föddes 1904 och började läsa juridik vid Uppsala universitet 1923. Efter att tidigt ha blivit faderslös och med knappa tillgångar lyckades han finansiera sina studier genom att uppträda som trollkonstnär vid kabaréer och nationsfester. Trollerikonsten hade han lärt sig under gymnasieåren. Som artist kallade han sig ”Trollkarlen från Nilen”. Så småningom blev han medlem i Svensk Magisk Cirkel (en organisation för illusionister).

Under studietiden i Uppsala blev Jarl Hjalmarson politiskt aktiv. Sitt första engagemang hade han i den socialistiska studentföreningen Clarté. Men han kom snart på andra tankar och engagerade sig i föreningen Heimdal, som organiserade konservativa studenter. 1928-29 var han ordförande i Heimdal.

1929 tog Jarl Hjalmarson sin jur. kand-examen och blev nästan omedelbart anställd som sekreterare hos statsminister Arvid Lindman. När regeringen Lindman avgick i juni 1930 blev Jarl Hjalmarson ombudsman i Högern, vilket han var till 1937 då han i stället blev anställd vid Handelns arbetsgivareorganisation. Under åren 1942-50 var han VD i Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation.

Vid Högerns riksstämma 1944 valdes Jarl Hjalmarson till andre vice partiordförande. 1947 blev han riksdagsledamot i andra kammaren.

När Fritiof Domö avgick som Högerns partiordförande 1950, valdes Jarl Hjalmarson till hans efterträdare. Jarl Hjalmarson var en energisk kampanjpolitiker, som trivdes med att tala till och träffa väljarna. Ett modernt sätta att färdas snabbt och på så vis hinna nå så många som möjligt i valkampanjerna, som Jarl Hjalmarson var först med i Sverige att färdas med helikopter. Därför kallades han i Gunnar Ericssons och EWK:s roliga Svitiodböcker (som var parodier på vad som hände i Sverige) för ”Jarl Väderskutt”.

Jarl Hjalmarsons politiska ideal var den egendomsägande demokratin, d.v.s. att människor själva skulle få möjlighet att bygga upp en personlig ekonomisk trygghet. En viktig sak var att människor skulle få goda möjligheter att spara ihop till en egen bostad, men också att spara i aktier och annat som gör människor delaktiga i produktion och tillväxt, inte bara som anställda utan också som personliga delägare. Detta skulle inte bara vara en garant för en frihetlig demokrati, utan det skulle också utveckla människors goda och ansvarskännande sidor.

I utrikespolitiken fanns det en tydlig motsättning mellan Jarl Hjalmarson och regeringen. Det var inte neutralitetspolitiken i sig som var tvistefrågan. Även Högerpartiet anslöt sig till den. Men för Jarl Hjalmarson innebar inte neutraliteten, att Sverige skulle hålla tyst när förföljelser och förtryck förekom i Östeuropa. Brutaliteten mot civilbefolkningen i Östberlin 1953 och den sovjetiska invasionen i Ungern 1956 var sådant som föranledde mycket upprörda känslor inom högern.

På sommaren 1952 försvann en DC 3:a som tillhörde svenska försvaret, när den var på signalspaning över Östersjön. Det väckte oro och förundran. När sedan ett plan av typen Catalina, som sänts ut för att spana efter DC 3:an och försöka rädda besättningen, blev nedskjutet av sovjetiskt jaktflyg, så kände man i Sverige stor upprördhet. Högern och Folkpartiet ville ta upp det inträffade i FN, men det ville inte regeringen. Inom Högerpartiet ansåg man att regeringen – och i synnerhet utrikesministern Östen Undén – ofta visade alltför stor acceptans och eftergivenhet gentemot Sovjetunionen.

1959 inträffade den s.k. Hjalmarsonaffären. 1956 hade statsministern Tage Erlander (s) och inrikesministern Gunnar Hedlund (Bondeförbundet) gjort ett officiellt besök i Sovjetunionen, där Nikita Chrustjev var kommunistpartichef och Nikolaj Bulganin var regeringschef. Meningen var att ett sovjetiskt svarsbesök skulle ha skett på hösten samma år. Men invasionen i Ungern den 7 november gjorde att det besöket senarelades. Den allmänna stämningen i Sverige gentemot Sovjetunionen var inte direkt inbjudande.

Men 1959 var det ändå meningen att Chrustjev (som året innan hade efterträtt Bulganin som regeringschef) skulle avlägga sitt svarsbesök. Både Högerpartiet och Folkpartiet ställde sig dock mycket kritiska till besöket. I synnerhet Jarl Hjalmarson menade, att bara för att tre år hade gått sedan det ungerska folket hade slagits ned med stridsvagnar och gevärskulor, så fanns det inte skäl att låta det skedda vara glömt. Han såg det sovjetiska besöket som ett propagandaspektakel.

Jarl Hjalmarsons tal föranledde att den sovjetiska regeringen protesterade i en not som överlämnades till Sveriges Moskvaambassadör. Det sovjetiska besöket ställdes in.

Detta föranledde i sin tur regeringen att hämnas, genom att inte utse Jarl Hjalmarson som delegat till FN:s generalförsamling samma år. (Det vanliga är att varje parti nominerar vilka det vill skicka och att sedan regeringen anmäler dessa till FN. Så hade man alltid gjort dittills.) Högerpartiet hade nominerat Jarl Hjalmarson, men regeringen beslutade alltså att inte sända honom som svensk representant. Detta föranledde en direkt konflikt mellan Högerpartiet och den socialdemokratiska regeringen.

Efter avslutat värv i partipolitiken var Jarl Hjalmarson bland annat ordförande i Svenska Röda Korset 1970-74.

Text: Johan Westrin

(I boken Hjalmarsonaffären: ett politiskt drama i tre akter, av statsvetaren Ulf Bjereld kan man läsa utförligt om hela Hjalmarsonaffären.)