Öppet brev från Eugenia Tymosjenko

21 januari 2013   Nyheter | Ukraina

Eugenia Tymosjenko i Strasbourg, Maj 2012

I ett öppet brev till den ukrainske presidenten och landets myndigheter vädjar Eugenia Tymosjenko, dotter till den fängslade fd. premiärministern Julia Tymosjenko, för sin mors liv. I över ett och ett halvt år har nu oppositionsledaren hållits frihetsberövad och det är en dyster bild dottern målar upp.

Nedan följer en svensk översättning:

Jag ber bara om en sak: döda inte min mamma!

Eugenia Tymosjenkos vädjan till Ukrainas president, regering, parlament, domare, riksåklagarens kansli, kriminalvårdsmyndigheten, läkare och till administrationen för Kachanivskas straffkoloni.

Snart är det ett och ett halvt år sedan min mor, Julia Tymosjenko, fängslades.

Det står klart för mig att hon har kastats i fängelse enbart pågrund av att hon har heder och mod att älska Ukraina, inte förrått sina ideal, vilka hon inte har gett upp.

Jag känner med hela mitt hjärta hur smärtsamt och svårt det är för henne nu. Varenda del av min kropp känner hur mycket hon har torterats.

Förmodligen kunde hon vara mjukare och mer medgörlig. Men hon kan inte agera på något annat sätt, hon är inte kapabel till och kan inte leva ett halvt liv, slåss med en fjärdedels kraft och älska med en tredjedel.

Jag är stolt över min mamma. Jag är stolt över hennes nuvarande handlande. Men denna bekännelse kommer för mig genom smärta, ständig oro och lidande.

Men för mig är hon inte främst en stor politiker, inte ledaren för oppositionen och inte en politisk fånge. Hon är bara en mamma, den närmsta och käraste personen för mig.

Så jag anser mig ha full moralisk rätt att vädja till de ovan nämnda människorna som en dotter.

I dag har hon berövats allt: frihet, hälsa, rätten till försvarare och allt slags privatliv. I sitt sjukhusrum har fönstren målats över så att hon inte ens ska kunna se friheten ens genom glaset. Hon lever under ständig videoövervakning. Hennes konversationer lyssnas av. Hon är ständigt bevakad…

Min mamma kan inte gå eftersom hon har fruktansvärda ryggsmärtor. Varje minut känner hon en hemsk fysisk smärta och har därför svårt att sova.

Men tortyren fortsätter. Allt som händer med henne är ett experiment för att förstöra en människa.

Det är helt klart för mig att de vill döda min mor. De vill inte att hon ska leva.

Vi talar nu varken om straff eller hämnd. Jag betonar inte det faktum att de mest korrupta tjänstemännen riktar korruptionsanklagelser mot de som är oskyldiga och att de största mördarna lägger sin skuld på de som inte tillåter dem att förslava landet. Vi talar om det medvetna fysiska dödandet av min mamma.

Jag vädjar till chefläkare Mikhaylo Afanasyev, doktor Iryna Fursy och andra läkare.

Jag är mycket tacksam för att ni, trots den omänskliga press som läggs på er av Janukovitjs underordnade, fortsätter att behandla min mamma under dessa outhärdliga förhållanden. Jag ber er, oavsett alla hot, att hålla i era hjärtan det ni arbetat för hela livet. Jag ber er att förbli trogna till Hippokrates ed, jag ber er att ytterligare rädda liv och hjälpa sjuka människor. Jag ber er att inte låta dem döda min mor.

Jag vädjar till Viktor Janukovitj, Viktor Pshonka, Renat Kuzmin, utredare Grabik och dina andra underlydande, för jag tror att ni alla är ansvariga för det olagliga frihetsberövandet av min mor trots hennes oskuld, för er tortyr mot henne, för era smutsiga metoder och för förtalandet av hennes rykte. Och viktigast av allt – ni är fullt ansvariga för min mors liv.

Jag ber er inte att vara rättvisa, humana eller barmhärtiga, eftersom jag förstår att dessa egenskaper har blivit ett underskott i landet. Jag vädjar inte till er värdighet, eftersom jag vet att det är meningslöst. Jag insisterar inte ens på att ni ska följa några regler och lagar, eftersom dessa regler och lagar inte fungerar längre.

Jag ber er alla enbart om en sak: Döda inte min mamma!

Jag är inte rädd för hackad e-post, jag har vant mig vid att jag inte har rätt till något privatliv. Jag har vant mig vid det faktum att det har blivit en norm för min familj att slåss för min mors frihet, för rättvisa och för rätten till ett lugnt arbets- och privatliv. Jag vet att för de flesta ukrainska familjer är denna inhumana existens en sorglig verklighet. Vi kommer motstå och övervinna allt.

Men nu oroar jag mig enbart om en sak: Jag vill att min mamma ska leva…

 

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.