Personorienterat val i Turkiet

1 juni 2011   Artiklar | Länder och regioner | Turkiet

Den klassiska färden med färja över Bosporen går från Eminönü, med Nya Moskén (invigd 1665) som fond, till stadsdelen Üsküdar (gamla Chrysopolis/Scutari, grundad någon gång på 600-talet f v t.) Vid färjeläget för Üsküdar, formellt en mindre kranskommun inom Stor-Istanbul och med över en halv miljon invånare, är den turkiska valkampanjen i full sving inför de nationella valen den 12 juni.

Valarbetare delar ut partimaterial till förbipasserande och avstigande färjepassagerare och påstigande på väg in i biljetthallen. Tusentals partivimplar, upphängda mellan lyktstolpar och träd, smattrar i kapp med hundratalet flaggor med olika partiemblem och givetvis nästan alltid i par med lika många turkiska fanor. Men ljudmiljön ger knappast någon möjlighet till samtal på stående fot eller dialog med någon partiföreträdare. Ty istället för utfrågade torgmötestalare, dundrar högtalaranläggningar ut tal av partiordförandena eller musikstycken av heroisk karaktär från minst tre partier samtidigt. Högtalarna sitter på stora skåpbilar med öppna sidstycken; skåpbilarna utgör kombinerade mobila valstugor och propagandafordon med avancerad bild- och ljudteknik.

I mitten av april, när jag var vid färjeläget i Üsküdar förra gången, var stämningen aningen lugnare – visserligen inte så mycket – och då direktsände regeringspartiet AKP:s valstuga/propagandalastbil ett tal av partiordföranden, premiärministern Recep Tayyip Erdoðan, via satellitlänk från en ort i centrala Anatolien.

Även om lokalorganisationerna och de olika förbunden, och inte minst AKP:s mycket stora kvinnoförbund, driver omfattande dörrknacknings- och mobiliseringsaktiviteter, har kampanjaktiviteter på offentliga platser i Turkiet alltid haft formen av manifestationer eller supporterevenemang och alltid varit centrerade kring en enda person, partiets ordförande. Detta till trots, är nog den pågående valkampanjen den absolut mest personcentrerade jag har sett i Turkiet hittills. Signifikativt är att nästan alla affischer för de lokala parlamentskandidaternas porträtt är utformade så att också partiordförandens beskyddande och bekräftande fadersfigur alltid är porträtterad i bakgrunden.

Att regerande AKP kommer att vinna stort, med ett resultat mellan 40 till 50 procent av rösterna och åter bilda en egen majoritetsregering råder det inga tvivel om. Valresultatets mest intressanta utfall handlar i stället om hur de parlamentariska mandaten kommer att fördelas mellan partierna.

På grund av spärren på 10 procent får de partier som lyckas ta sig över den, en proportionellt större del av mandaten relativt sitt valresultat i procenttal, vilket givetvis snedvrider parlamentets representativitet av väljarkåren eftersom ett flertal partier med 4 – 9 procent av väljarkåren bakom sig hamnar utanför.

Den mest intressanta frågeställningen för den kommande mandatperioden blir därför huruvida AKP kan lyckas med att erövra minst 330 av de 550 platserna i parlamentet.

Med den uppbackningen i parlamentet, alltså 60 procent av platserna, kan AKP få ett beslut om att föreslagna författningsändringar skall beslutas i en folkomröstning. För att parlamentet självt skall kunna besluta om författningsändringar krävs 367 röster av 550, alltså över två tredjedelar.

Med en sådan uppbackning blir det lättare för AKP att genomföra de författningsändringar som Erdoðan har signalerat, mot en mer civil författning (där de sista kvarlevorna från militärjuntans författning från 1982 utrensas) men också mot en författning som stärker presidentens makt på bekostnad av parlamentet. Den senare utvecklingslinjen mot ett starkare presidentstyre i Turkiet, kombinerad med en större decentralisering av makten till regionala och lokala nivåer, anses i allmänhet vara Erdoðans plan för de kommande åren, med en möjlighet för honom själv att ställa upp i (och vinna) presidentvalet 2014, då den turkiska väljarkåren för första gången skall direkt få välja president.

Avgörande blir då hur det kommer att gå i valet för de två största oppositionspartierna, för det vänsternationalistiska Republikanska folkpartiet (CHP) samt och främst för det högernationalistiska och post-fascistiska Nationella rörelsepartiet (MHP). Ytterligare ett kraftcentrum kommer att utgöras av de 30-talet kurdiska politiker som väntas ta sig in i parlamentet som oberoende kandidater från landets kurdiska provinser och som förmodligen bildar en egen partigrupp i parlamentet efter valet. De kurdiska kandidaterna ställer upp som formellt oberoende politiker, eftersom det kurdiska Freds- och demokratipartiet (BDP) inte klarar spärren till parlamentet, medan oberoende kandidater med tillräckligt väljarstöd klarar att ta sig in bland det antal parlamentariker som utses när varje provins räknas som en valkrets.

CHP verkar ha kommit över de allra värsta avarterna av turkisk stornationalism och i vissa delar (dock inte så många), inte minst tack vare den nye partiledaren Kemal Kýlýçdaroðlu, presenterat en politisk retorik som något mer erinrar om dess officiella beteckning att vara ett socialdemokratiskt parti. Att CHP gör ett bättre valresultat den här gången än de två senaste valen (2002 och 2007) då det låg kring 20 procent, är något som de flesta bedömare är överens om.

Mest kritiskt blir hur MHP kommer ut ur valet. Partiet hade drygt 8 procent av rösterna 2002 och hamnade under spärren (vilket bland annat ledde till att AKP med drygt 34 procent av rösterna fick 363 platser i parlamentet). I förra valet, år 2007, hade MHP drygt 14 procent, och borde sålunda vara betryggad en fortsatt existens i parlamentet – om det inte vore för den pågående så kallade kassettskandalen som under de senaste veckorna har skadat partiets ledning oerhört.

Kassettskandalen är ett samlingsnamn för flertal och i hemlighet filmade sekvenser med manliga MHP-politiker från partiets allra högsta ledning i, så som det heter på turkiska, ”olämpliga situationer” tillsammans med kvinnor varav några mycket unga; filmsekvenser som anonymt har lagts ut på YouTube. De filmade scenerna, som uppenbarligen måste ha fångats upp olagligt och efter betydande förberedelser, har lett till omfattande konspirationshypoteser och ömsesidiga anklagelser från alla håll, och huruvida det någonsin kommer att bli klarlagt vem eller vilka som stått bakom dem, är än så länge skrivit i stjärnorna.

För MHP:s starkt konservativa väljarkår har filmsekvenserna kommit som en chock, och saken har inte blivit bättre av att en av de inblandade (manliga) parlamentarikerna också har varit partiets talesperson för kvinnofrågor och familjepolitik och samtidigt fångats upp med att idiotförklara den del av väljarkåren som röstar på högerpartier i turkisk politik.

Skandalen har lett till att fyra viceordföranden samt partisekreteraren och den biträdande partisekreteraren i MHP avgått från sina befattningar. Men partiordföranden för MHP, Devlet Bahçeli, har än så länge ridit igenom krisen utan att vare sig hans roll eller ämbete ifrågasatts.

Den fråga som valet den 12 juni kommer att svara på blir i hur hög grad skandalen och avgångarna i MHP kommer att påverka dess väljarkår och om personfokuseringen kring partiordförandena också blir MHP:s räddning över spärren. Och klarar MHP spärren kan AKP få svårt att ensamt få igenom sina författningsändringar, utan måste i så fall finna samarbetspartner

I ett parlament där MHP inte är representerat kommer AKP (och CHP) att få proportionellt större representation och AKP:s handlingsfrihet kommer att öka. Men då återstår frågan hur legitima de beslut blir som ett sådant parlament fattar kring Turkiets kurdiska frågor, samtidigt som den tydligaste varianten av den turkiska nationalismen som MHP står för inte är representerat.

Det kan alltså bli så att valkampanjens överdrivna personfixering vid de olika partiernas ledargestalter, blir den variabel som ändå säkrar att parlamentets representation av väljarkåren inte blir ännu skevare än vad 10-procentspärren redan resulterar i.

Text: Thomas Gür, skribent och rådgivare till JHS

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Responses are currently closed, but you can trackback.