“Hopp om demokrati ersätter korruption och maktmissbruk”

13 mars 2011   Afrika | Artiklar | Nordafrika

Med demokratiskt styre från Egypten till Marocko är detta en marknad med cirka 200 miljoner människor. EU har med andra ord allt att vinna på att stödja en fredlig stabil och demokratisk utveckling i dessa länder. Strategin att hjälpa diktaturer för att upprätthålla “stabilitet” har än en gång bevisats vara fel väg, skriver Susanna Haby.

Ibland händer det att enskilda personers agerande får omvälvande konsekvenser. Detta är något som blev tydligt för medborgarna i Tunisien i mitten av december förra året. Från en dag till en annan förändrades plötsligt vardagslivet för dem alla.

Jag har under flera år fått uppleva Tunisien genom vänner och familjemedlemmar, unga som gamla, som har levt hela sina liv i Tunisien. Flertalet tunisier har haft mat på bordet men framförallt på landsbygden har fattigdomen varit utbredd. Freedom House har betecknad landet som icke-fritt.

Samhället präglas av starka sociala familje- och vänskapsband, där man i stor utsträckning tar ansvar för varandra socialt. 1992 inrättades Fond 26/26, en socialfond som finansieras med både statliga medel och frivilliga bidrag från den tunisiska befolkningen. Tanken var att fonden skulle användas till att hjälpa de allra fattigaste genom olika projekt inom exempelvis infrastruktur och den sociala sektorn. Pengar som det nu visar sig att den avsatte presidenten och hans familj, på ett eller annat sätt, delvis stoppat i egen ficka!

Turismen är på många håll den helt dominerande arbetsmarknaden. Tillsammans med textil-, jordbruk- och mineralindustrin är man beroende av marknaden i framförallt Europa. EU är Tunisiens i särklass viktigaste handelspartner.

På 60-talet flyttade många tunisier till Europa för att arbeta. Andra tunisier fick chansen att studera och många av dem har också blivit kvar Europa. Dessa exiltunisier tar ett stort socialt och ekonomiskt ansvar för familjen som bor kvar i Tunisien. Många återvänder flera gånger per år och investerar i egna bostäder, mark och projekt för att på så sätt hjälpa till.

Det stora orosmolnet i folks vardag har varit den omfattande korruption som florerar inom myndigheter, offentlig förvaltning och företag. Inte minst har 50/50 principen, som Ben Alis familj infört, starkt påverkat utländska investeringar negativt. (50% av avkastningen har gått direkt till presidentfamiljen och drivits in med minst sagt tvivelaktiga metoder).

När korruptionen ökat har investeringarna minskat och konsekvenserna av detta har blivit arbetslöshet och utebliven utveckling, vilket strypt de ekonomiska aktiviteterna och minskat landets rikedomar. Vilket i sin tur har lett till en allvarlig fattigdom i vissa regioner.

Den tunisiska befolkningen ser i dag att man nu äntligen kanske kan åstadkomma ett samhälle där korruption och maktmissbruk ersätts med något annat.

Den tillfälliga ledningen har av allt att döma börjat ordna saker och ting:
Kriskommissioner med kompetenta personer ska få ordning på rättsväsende, mänskliga rättigheter, korruption, etc. Ett tillfälligt parlament utvecklar relationer med EU. En kommande konferensen där alla EU:s medlemsländer bjudits in är ett bra exempel på detta. Det som oroar nu är följderna för Tunisien av händelserna i de grannländerna Libyen och Algeriet vars flyktingar ska tas emot i ett land där man ännu inte lyckats skapa stabilitet.

Dessutom är de som arbetade i företag ägda av den tidigare presidentens familj oroade över vem som tar ansvar för deras anställning och framtida löner. Fortfarande finns det inslag av plundring, vandalism och sabotage. Infiltratörer bland demonstranter som vill upprätthålla kaos i eget syfte. I skrivande stund så har den tillfällige premiärministern Mohamed Ghannouchi avgått och ersatts av Beji Caid Sebsi som under Bourguibas tid var tunisisk utrikesminister. Habib Bourgiba var det självständiga Tunisiens förste president som avsattes i en statkupp 1987.

Det tunisiska folket kräver snabb förändring. Vi i väst vet att förändringar tar tid och att allt inte kan vara på plats direkt. Interimsregeringen har inga erfarenheter och därmed små förutsättningar att kommunicera och förklara detta. Man har heller ingen tradition av hur en stat går från diktatur till demokrati – att få till stånd fungerande institutioner och myndigheter samt genomföra fria och demokratiska val.
Europas länder har i dag möjlighet att hjälpa Tunisien att utvecklas i demokratisk riktning. Hur gör man det på bästa sätt?

Det som flertalet tunisier föredrar är investeringar framför bistånd. Vi i Sverige kan hjälpa Tunisien på traven genom investeringar, bl.a. joint venture mellan tunisiska och svenska företag. Så kan svensk kunskap bidra till tillväxt samtidigt som exempel ges på hur man skapar en hållbar utveckling.
Med demokratiskt styre längs södra Medelhavskusten, från Egypten till Marocko, är detta en marknad med cirka 200 miljoner människor. EU har med andra ord allt att vinna på att stödja en fredlig stabil och demokratisk utveckling i dessa länder. Strategin att hjälpa diktaturer för att upprätthålla “stabilitet” har än en gång bevisats vara fel väg.

Moderaterna har en tradition av goda insatser för att bidra till framväxten av demokrati och center-right-partier i bland annat de Baltiska staterna. Nu måste vi hjälpa ett grannland till EU att få till stånd demokrati med fria allmänna val samt att bli en fungerande rättsstat. Tunisiens folk har alla förutsättningar att lyckas med detta med tanke på deras styrka och kunskap. Vi behöver dock stötta och komplettera med det som de själva inte har förutsättningar att hantera. Det politiska vakuum som nu råder fylls till stor del upp av vänsterpartier. Några etablerade borgerliga politiska partier finns knappast. Ett oroande faktum i ett land där val av president och parlament kommer att hållas redan under innevarande år.

Susanna Haby,
Riksdagsledamot M och
ledamot i EU-nämnden

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Responses are currently closed, but you can trackback.