Kommunismen inpå bara huden

30 september 2010   Östra Europa | Artiklar | Bokrecensioner

Herta Müller har tilldelats årets Nobelpriset i litteratur med motiveringen att hon ”med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap”. Faktum är att hon gjort det till sin livsuppgift att återskapa stämningar och den närmast surrealistiska verklighet som livet innebär i en kommunistisk diktatur. Och hon gör det på ett lättillgängligt sätt – i den mån livet i en diktatur kan förstås av den som alltid levt i ett fritt land och som aldrig behövt motivera sin existens.

Herta Müller tillhör en av alla de minoriteter som under många år levt utspridda över Central och Öst Europa. Hon föddes i Rumänien av tyska föräldrar i en tysktalande by. Hennes far var SS soldat under andra världskriget och hennes mor tillbringade fem år i ett arbetsläger i dagens Ukraina. I början av 1970-talet var Herta Müller del av en krets med oppositionella skribenter. Vid slutet av 1970-talet avskedades hon som översättare efter att hon vägrat bli informant till den rumänska säkerhetspolisen. 1987 emigrerade hon tillsammans med sin man till Tyskland och lever idag i Berlin.

Den som vill känna inpå bara huden hur det var att leva under den rumänske diktatorn Nicolae Ceauþescus styre kan exempelvis läsa Herta Müllers bok Hjärtdjur (Bonnier Pocket 2009; 212 sid). Här finns allt beskrivet: irrationella repressalier, misstänksamhetens förtryck samt hopp och förtvivlan inför en efterlängtad utresa som snabbt kunde vändas i ond bråd död. Vardagen beskrivs utan smink eller smicker, med en symbolik som gör att läsaren känner lukt och smak: ”Mellan vinter och vår hörde jag talas om fem flodlik som hade fastnat i vattenväxterna bakom staden. Alla talade om dem, som om det handlade om diktatorns sjukdomar” skriver Herta Müller. Hon påpekar att det rörde sig om sjukdomar alla viskade om men ingen egentligen trodde på. Att man hittade på nya sjukdomar ”att trycka ned honom mot döden med”.

Den bild som Herta Müller målar av kommunismens Rumänien är både brutal och frånstötande. Hur någon i dag kan drömma sig tillbaka till svunna kommunistiska dagar är en outgrundlig gåta.

Text: Elisabeth Precht

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Responses are currently closed, but you can trackback.