Visst gör det skillnad hur du röstar – Vänstern styr rödgrön utrikespolitik

25 augusti 2010   Artiklar | Utrikespolitik

Alliansen har fört in Sverige i det europeiska samarbetets centrum. Med de rödgröna skulle Sverige spela en helt annan och mer undanskymd roll och det skulle både Sverige och EU förlora på, skriver Olof Ehrenkrona. Han menar att det rödgröna kravet på att USA ska avveckla sina militärbaser visar att Vänstern skaffat sig ett icke oväsentligt inflytande på ett område som rör den globala säkerheten.

Lars Ohly vill upplösa EU och att Sverige ska ta ledningen i det arbetet genom att lämna unionen. Han vill att Sverige ska dra sig ur Afghanistan och styrs i hela sin utrikes- och säkerhetspolitik av vänsterns notoriska fientlighet mot USA och allt västligt samarbete. I de viktiga globaliseringsfrågorna är Vänsterpartiet emot inte bara allt som driver den ekonomiska utvecklingen och fattigdomsbekämpningen utan också ofta mot utvecklingen i sig. ”Vänsterns största misstag är att den inte har bejakat globaliseringen”, anförtrodde mig den numera pensionerade V-riksdagsmannen Johan Lönnroth i samband med en debatt i Göteborg för ett par år sedan.

 Vänsterpartiet med sitt kommunistiska arv har hittills varit marginaliserat i svensk utrikesdebatt. Det har funnits en klar gräns mellan de andra, fullt ut demokratiska, partierna och Vänsterpartiet i dessa frågor. Men så är det inte längre. Med det rödgröna samarbetet ges partiet möjlighet att forma svensk utrikes- och säkerhetspolitik utifrån värden som är främmande för vår syn på demokrati och mänskliga rättigheter. Det kommer att skapa en osäkerhet om var Sverige står när det gäller vår grundläggande säkerhet och vårt anseende i världen.

 Det rödgröna kravet på att USA ska avveckla sina militärbaser visar att Ohly redan från  början har skaffat sig ett icke oväsentligt inflytande på ett område som rör den globala säkerheten. Och det är värt att notera hur man närmast reflexmässigt avstår från att ställa samma krav på Ryssland trots att ryssarna till och med har upprättat baser – i Georgien – på ockuperad mark.

 Hur detta tolkas i omvärlden behöver man knappast spekulera om. Bilden av Sverige som en pålitlig partner för frihet, fred och säkerhet blir otydlig i den mån den inte suddas ut helt.

 Både inom socialdemokratin och Miljöpartiet finns dessutom starka grupper som delar Vänsterpartiets fientlighet mot EU, USA och det transatlantiska samarbetet. När Pierre Schori agiterar mot den fastlagda linjen i frågan om Sveriges deltagande i Afghanistan talar han ingalunda i något tomrum. Partikongressens majoritet slöt visserligen i höstas upp bakom partiledningen men de som tycker annorlunda är en stor och röststark minoritet.

 I miljöpartiet finns en likaledes stark minoritet som vill lämna EU-samarbetet och återgå till partiets traditionella EU-skepticism. Det finns således gott om trojaner i de andra rödgröna partierna som är beredda att driva Vänsterpartiets ståndpunkter och därmed ytterligare luckra upp trovärdigheten i svensk utrikes- och säkerhetspolitik och vår uppslutning kring Europasamarbetet.

 En rödgrön regering skulle innebära ett mer slutet och inåtvänt Sverige. Passivitet skulle prägla europapolitiken. Likgiltighet och pessimism skulle dominera i synen på globaliseringen och dess många utmaningar. Och räddhågsenhet skulle tysta Sveriges röst i den internationella debatten om demokrati och mänskliga rättigheter. Det gäller inte minst på de ”nya” områden där alliansregeringen har höjt Sveriges profil avsevärt, bl a de  viktiga frågor som rör friheten på nätet.

 Alliansen har fört in Sverige i det europeiska samarbetets centrum. Sveriges relevans har ökat därför att närvaron och engagemanget är så mycket starkare idag. Men de rödgröna skulle Sverige spela en helt annan och mer undanskymd roll och det skulle både Sverige och EU förlora på. Europeiska unionen är nämligen inte starkare än det engagemang som medlemmarna förmår att mobilisera.

 Sverige skulle också riskera att förlora mark i globaliseringen och låta sig översköljas av förändringsvågorna istället för att, som nu, surfa på dem. Ett avgörande skäl till att vår ekonomi utvecklas så väl, relativt andra länder i Europa, är vår öppenhet mot omvärlden. Med en vänsterregering skulle vårt land inta en betydligt mer avvaktande hållning till den ökade integration som är globaliseringens främsta drivkraft och vi skulle alldeles säkert agera bromskloss istället för att driva på.

 Världen skulle kanske inte märka så mycket av den förändringen men Sverige skulle långsiktigt tappa i konkurrenskraft och förlora i internationell relevans.

 De senaste årens intensiva reformarbete inom utvecklingspolitiken tillhör alliansens starkaste resultat. En rödgrön regering, som har motsatt sig det mesta som har skett – fokuseringen till färre uppgifter och koncentrationen till färre länder, kampen mot korruptionen, arbetet för ökad transparens och den allt tydligare prioriteringen av det humanitära biståndet – skulle sannolikt försöka rulla tillbaka en del reformer och helt säkert sätta stopp för fortsatt förändringsarbete.

 Till de mest anmärkningsvärda förändringarna under de gångna fyra åren hör socialdemokraternas förlorade initiativ i utrikespolitiken. 2007 presenterade man en egen alternativ utrikesdeklaration. Men sedan 2009 har man i praktiken överlåtit åt Hans Linde (v) att svara för den rödgröna utrikespolitiken. Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman har inget eget mandat i partiets VU utan adjungeras till mötena.

 Det är en närmast osannolik scenförändring i ljuset av hur socialdemokratin en gång dominerade debatten om svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Men den illustrerar hur svårt svensk socialdemokrati – precis som systerpartierna i Europa – har haft att anpassa sig till utvecklingen efter Berlinmurens fall. I den stela bipolära världen under det kalla kriget fann socialdemokratin sin roll. I den moderna, multipolära världen med dess dynamik och accelererande förändringstakt förefaller den allt mer vilsen.

 

Text: Olof Ehrenkrona, Ambassadör

* content missing

* content missing

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Responses are currently closed, but you can trackback.