Turkiet i hetluften: Militärer gripna

30 mars 2010   Artiklar | Länder och regioner | Turkiet

I slutet av februari beordrade en civil turkisk åklagare gripandet av ett tiotal aktiva höga officerare i de turkiska väpnade styrkorna för att de planerat en statskupp mot den då sittande AKP-regeringen.    Det är första gången som den civila turkiska rättsapparaten har gripit ett så stort antal aktiva officerare för kupplaner.

I slutet av februari beordrade en civil turkisk åklagare gripandet av ett tiotal aktiva höga officerare i de turkiska väpnade styrkorna för att de under perioden december 2002 – mars 2003 hade planerat en statskupp mot den då sittande AKP-regeringen under den dåvarande premiärministern Abdullah Gül, den nuvarande presidenten.

Gripandena kom efter det att en turkisk dagstidning, Taraf, publicerat de kupplaner som en grupp på cirka 150 officerare, däribland ett tjugotal generaler, inom den turkiska armén sammanställt på ett seminarium som formellt handlade om planeringen av ett krigsspel.

Huruvida det verkligen handlat om ett krigsspel eller en kupplan som maskerats som ett krigsspel, och om det senare är fallet, vilket ansvar de olika inblandade officerarna har haft i planeringen, blir nu föremål för en juridisk process.

En sakkunnigrapport som i början av mars inlämnades av en generalstabsofficer till den militäråklagare som också engagerat sig i fallet, har emellertid konstaterat att dokumenten i fråga, som av upphovsmännen namngivits som ”Operation Slägga”, måste betecknas som kupplaner, vilka (givetvis) går utanför de befogenheter som de inblandade officerarna innehar.

Skrivningarna i kupplanen har väckt stor förbittring i den turkiska samhällsdebatten. Inte därför att de scenarier som omtalas i dokumenten nödvändigtvis skulle vara möjliga att förverkliga, utan främst därför att de avslöjar en mentalitet hos kuppmakarna som samhällsdebattörer och aktiva politiker har betecknat som ”landsförräderi”. På ett ställe talas sålunda om att driva Turkiet in i ett ekonomiskt och politiskt kaos och styra folkopinionen i en riktning som välkomnar ett militärt ingripande:

”Med de ekonomiska åtgärder som kommer att vidtas av vänligt sinnade grupper utanför de turkiska väpnade styrkorna, kommer landet att såväl på det nationella som på det internationella planet att drivas mot en ekonomisk kris. Denna utveckling kommer att lägga grunden för omfattande samhälleliga protester mot AKP-regeringen, vilka därefter kommer att behöva koordineras. I syfte att styra folkopinionen så att den förväntar sig att de turkiska väpnade styrkorna ska göra det som är nödvändigt, kommer aktiviteter att genomföras, exempelvis ständigt återkommande nyhetsrapporter om reaktionära religiösa aktiviteter, om studentoroligheter, om det växande antalet jordfästningar av fallna soldater, om den ekonomiska krisen och om protester på gatorna mot ouppklarade brott.”

Det unika med denna händelseutveckling är, sorgligt nog i perspektiv av Turkiets moderna historia, inte att ett antal officerare i kotteri och utan generalstabens kännedom planerat en statskupp. Flera sådana kupplaner mot sittande AKP-regeringen, härrörande från 2004, har varit i cirkulation i den turkiska pressen sedan förra året. Samtidigt pågår de omfattande rättegångarna mot ett nätverk av personer och organisationer som anklagas för att, genom olika provokationer som attentat och lönnmord, sökt frammana en militärkupp, det så kallade Ergenekon-åtalet.

Det unika är inte heller att kotterier av officerare gått bakom ryggen på den turkiska generalstaben, alltså Militärhögkvarteret, i dessa kupplaner, och att Högkvarteret och den turkiska generalstabschefen minst i ett fall, agerat för att hindra en av lägre rankade officerare planerad militärkupp. Den första militärkuppen i Republiken Turkiets historia, den 27 maj 1960, genomfördes sålunda av en krets av officerare av lägre rang, under ledning av generalen Cemal Gürsel. Kuppmakarna lät då även gripa den dåvarande generalstabschefen, den fyrstjärniga general Rüþtü Erdelhun, som dömdes till döden men benådades av Gürsel, som tillträtt som president, och fick sitt dödsstraff omvandlat till livstids fängelse.

Det unika är att den civila turkiska rättsapparaten för första gången har gripit ett så stort antal aktiva officerare för kupplaner. Tidigare har rättsväsendet agerat mot både civilpersoner kopplade till t ex någon av de militära säkerhetsorganisationerna eller mot pensionerade officerare, men alltid gjort halt, om uttrycket tillåts i sammanhanget, när en förundersökning om olagliga aktiviteter och handlingar med politisk bärighet kommit att utpeka aktiva officerare. Ärendena har antingen överlämnats till militäråklagare eller så har militäråklagarna på eget initiativ tagit över dem . Och de militära domstolarna har många gånger antingen lagt ned åtalen eller nöjt sig med symboliska disciplinstraff.

Avslöjandena kring de olika kupplanerna och planerna på att på olika sätt framtvinga en militärkupp och det civila rättsväsendets växande vilja att beivra de ansvariga bakom dem, har i omvärlden betecknats som en maktkamp mellan den turkiska militären och de turkiska politikerna – enkannerligen den sittande majoritetsregeringen från AKP med premiärministern Recep Tayyip Erdoðan. Den bilden är inte rättvisande.

Den tidigare omtalade militära sakkunnigrapporten angående ”Operation Slägga” kunde således också konstatera att kupplanerna ifråga hade förberetts utan den turkiska arméstabens kännedom och att de dokument som medvetet har läckts till den turkiska pressen, uppenbarligen kommit att insamlats under en längre tid, av officerare som tydligen haft insyn i och tillgång till kupplanerna, men som inte sympatiserat med dem.

Det vi sålunda ser är en maktkamp i det turkiska samhället mellan uppfattningen att Turkiet skall styras enligt de principer som råder i ett öppet och demokratiskt samhälle och uppfattningen Turkiet skall fortsätta att, så som förr, vara ett samhälle där auktoritära och icke-demokratiska krafter inom statsapparaten bestämmer färdriktningen. Och det är en maktkamp som skär genom hela det turkiska samhället, såväl inom politiken, som inom militären, rättväsendet och det civila samhällets olika aktörer.

Det som är hoppingivande för Turkiets framtid är att de krafter som vill se ett Turkiet, där demokratiskt valda regeringar avsätts på demokratisk väg och där civil kontroll råder över statsmaktens centrala delar, så som militären, gendarmeriet, polisen, säkerhetstjänsterna och rättsväsendet, blir allt starkare, oavsett i vilka delar av samhället de återfinns.

 

Text: Thomas Gür, skribent och rådgivare till JHS

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Responses are currently closed, but you can trackback.