Visst kan vi mäta biståndets värde

6 februari 2010   Artiklar | Bistånd

En vanlig invändning mot en ökad resultatstyrning av bistånd är att biståndet omfattar värden som är svåra att mäta. Detta var också huvudlinjen i det öppna brev som några Sidachefer nyligen skickade till Biståndsminister Gunilla Carlsson som ett svar på hennes strävan att öka resultatmätningen i det svenska biståndet.

 Det finns dock ingenting som säger att bistånd inte skulle kunna mätas eller utformas på ett sätt som tillåter mätning. Under ett seminarium den 5 februari, arrangerat av Svenskt Näringsliv, diskuterade Abhijit Banerjee, utvecklingsekonom på MIT Department of Economics hur vetenskapliga metoder, såsom statistik och testgrupper skulle kunna användas för att öka kvaliteten i biståndet.

När biståndsprojekt utvärderas vetenskapligt, menade Banerjee, kan slutsatserna bli helt andra än vad det sunda förnuftet skulle ge. Det är helt enkelt inte möjligt att på förhand gissa vilka projekt som kommer att vara mest framgångrika. För att våra skattepengar skall göra så stor nytta som möjligt måste biståndet testas och utvärderas enligt vetenskaplig metod.

Ett exempel på svårigheterna att gissa effekterna av biståndsinsatser är utbildningsområdet. I delar av världen är det idag inte längre självklart att utbildning lönar sig. En orsak, menar Banerjee, är att utbildningssystemen i många utvecklingsländer har byggts upp under kort tid. Därför saknas såväl lärare som en medvetenhet om värdet av utbildning bland barnens föräldrar. Problemen med frånvaro är stora, många barn saknar grundläggande kunskaper och alltför många hoppar av skolan i förtid. 

Gissar man vilka metoder som bäst avhjälper problemen skulle många satsa på lösningar som höjda lärarlöner eller gratis skolluncher. Vetenskapliga studier visar istället att små reformer som avmaskning av barn eller upplysning till föräldrar om fördelarna med utbildning är det som ger mer resultat per spenderad krona. Även nationalekonomisk teori kan inte förutse effekterna av olika åtgärder. Till exempel kan små belöningar för goda studieresultat öka motivationen hos barnen långt mer än vad nationalekonomer skulle förutse.

Svenska väljare, menar Banerjee, borde i högre grad kräva att biståndet mäts och studeras. Biståndssektorn borde också lära sig att utforma sina program så att studier är möjliga, till exempel genom kontrollgrupper och tydliga målformuleringar. Bara så, menar han, kan vi på allvar hjälpa till att utrota fattigdom.

Text: Evelina Lorentzon, JHS

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Responses are currently closed, but you can trackback.