Korea – det kalla krigets sista utpost

10 december 2009   Okategoriserade

I boken ”When Leaders Learn – and When They Don’t – Mikhail Gorbachev and Kim Il Sung At the End of the Cold War” (State University of New York Press 2008) kommer Akan Malici fram till att både Gorbachev och Kim Il Sung fundamentalt har påverkat den internationella arenan, dock i olika riktningar; Gorbachev mot avspänning och multipolaritet, Kim Il Sung snarare mot en ökad grad av fientlighet och polarisering.

Egentligen är det helt naturligt att jag närmar mig ”When Leaders Learn – and When They Don’t” med den Nordkoreaintresserades ögon. Det är ju av den anledningen jag läser boken. Hade Kim Il Sung inte funnits med i titeln hade jag troligen aldrig ägnat en tanke åt den, än mindre öppnat den. Det är nog det som är grundorsaken till att boken aldrig riktigt fångar mig. Sida efter sida väntar jag – när ska Kim Il Sungs utrikespolitik egentligen avhandlas på djupet? När jag till slut stängt boken är jag fortfarande inte nöjd.

Det här är ingen bok för den som är på jakt efter nya fakta om den avlidne nordkoreanska presidentens liv och gärningar, utan snarare en bok för studenten i internationella relationer att använda sig vid studier av analysmetoder. Författaren Akan Malici är en renodlad statsvetare, snarare än historiker.

 Kort sammanfattad kan boken sägas vara en jämförande analys mellan den utrikespolitik som den sovjetiske presidenten Mikhail Gorbachev och den nordkoreanska dito Kim Il Sung förde under olika perioder av sina presidenttider. Bokens författare gör sin analys utifrån ett antal olika perspektiv inom studiet av internationella relationer (IR), bland annat den individuella nivån, och den klassiska realismens perspektiv.

 Författaren kommer fram till att både Gorbachev och Kim Il Sung fundamentalt har påverkat den internationella arenan, dock i olika riktningar; Gorbachev mot avspänning och multipolaritet, Kim Il Sung snarare mot en ökad grad av fientlighet och polarisering. Som bekant utgör Koreahalvön idag det kalla krigets sista utpost i världen, och Akan Malici menar att detta till stor del beror på Kim Il Sung personligen, som i viss mån lagt grunden även till dagens Nordkorea och dess utrikespolitik. Bokens titel syftar på att Gorbachev ska ha genomgått en läroprocess (som beskrivs i boken) och under sin karriär insett hur utrikespolitiska mål bäst nås, medan Kim Il Sung aldrig genomgått samma process, och inte lärt sig. Kim Il Sung förblev en ”cold warrior”, som författaren uttrycker det och varken lyckades eller ville nå sina mål genom ”Gorbachevsk” avspänning. Den nordkoreanska politiken gentemot USA, Japan, och inte minst Sydkorea förblev konsekvent, medan Gorbachev radikalt skiftade diplomatiska metoder i förhållande till sina föregångare, och därmed lyckades nå mål som ingen sovjetisk ledare tidigare uppnått.

 Nordkorea är definitivt ett lämpligt exempel att använda vid studier av strukturer i internationella relationer mellan länder. Som ett av världens mer militärt aggressiva länder – i alla fall till retoriken – är Nordkorea mycket intressant att studera. Men den förenkling som krävs för att en IR-analys på individnivån ska kunna göras är irriterande för den som är intresserad på detaljnivå av Nordkoreas politik, ekonomi och samhälle.

 Inom studiet av internationella relationer är den individuella analysen en vanlig metod att förklara staters utrikespolitiska beteende. Till exempel förklaras Hitlertysklands stundtals synbart ologiska krigsstrategier med personliga drag hos Adolf Hitler; vägran att ge upp och retirera ens då det tycktes uppenbart oundvikligt att göra för att alls kunna fortsätta kriget betraktas av vissa statsvetare som ett utslag av Hitlers övertro på sig själv och på den tyska nationen. Måhända ligger det i den analysmetodens natur att man måste sålla grovt bland historiska fakta, och därmed prioritera bort vissa saker som egentligen är mycket relevanta?

 Men är det verkligen en rimlig ursäkt? Det är tveksamt i detta fall. Mycket krut läggs av bokens författare på att förklara Kim Il Sungs beteende med hans tid som gerillasoldat i kampen mot den japanska kolonialmakten i Korea och Manchuriet (idag sydöstra Kina). Det är ett spännande perspektiv – inte på något sätt nytt eller unikt för den här boken – men likväl intressant. Fast metoden låter sig inte användas lika enkelt som bokens författare tycks vilja.

 Exemplen är många på de problem som följer med att reducera länder och dess ledare till pedagogiska brickor i undervisande akademisk litteratur. Det må vara möjligt att göra på ett korrekt sätt om syftet enbart är att förmedla statsvetenskapliga analysmetoder. Men den som letar efter ny och relevant information om Kim Il Sung, Nordkorea och dess utrikespolitik, gör bäst i att läsa en annan bok än When Leaders Learn and When They Don’t.

 Text: Benjamin Katzeff Silberstein, Student i statsvetenskap och Nordkoreakännare

 

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.