Baltisk uppbromsning i finanskrisens spår

12 december 2009   Okategoriserade

Estlands, Lettlands och Litauens ekonomier har tills helt nyligen framstått som dånande expresståg på väg från en realkommunistisk sovjettid till det moderna Europa. För den som inte besökt något av de baltiska staterna på de senaste femton, tio eller ens fem åren är det omöjligt att förstå hela vidden av de förändringar som länderna genomgått. Det skriver Peeter Luksep och menar att det är intressant för demokratistiftelser som Hjalmarsonstiftelsen  »att följa den diskussion om bristerna i Lettlands politiska liv som [finans]krisen lett till«.

Ett senvintergrått Riga inspirerar lätt till att skriva om ekonomiska svårigheter. Men om man på näthinnan har bilder av sovjettidens Riga så är det en skimrande stad man nu ser, från nybyggda kontorsskrapor och köptempel till enklaste kiosk eller rentav papperskorg.

Mycket riktigt är det vanligaste svaret på frågor om ekonomin att »om det här kallas kris, vad var det då förr«. Naturligtvis finns det som överallt i världen en utbredd oro, men här finns bekymmer också över vad som ses som okunniga och rentav fördomsfulla omdömen i västliga medier. De baltiska staterna har inte haft några Lehmankrascher eller fordonsindustrikriser, de svenska bankerna fortsätter av allt att döma att tjäna pengar här och få utländska företag har lämnat.

Uppbromsning efter rekordtillväxt

Det är svårt att beskriva utvecklingen i termer som vi i Sverige kan relatera till. Ett tolvprocentigt fall i BNP är mycket men betyder samtidigt inte mer än att man är tillbaka kring nivån 2006-07. På arbetsmarknaden har den överhettning som medförde att det i många sektorer var svårt att få arbetskraft avlösts av arbetslöshet som i Estland och Litauen rör sig kring svenska nivåer, och i Lettland ligger högre men lägre än Spanien. På bostadsmarknaden har priserna fallit kraftigt men det efter många år av kraftiga ökningar, så de allra flesta lån ligger ändå klart under nuvarande marknadsvärde.

Det ska sägas att utvecklingen i de tre baltiska länderna skiljer sig åt sinsemellan, precis som mellan de nordiska länderna. Visserligen är en del förutsättningar snarlika, till exempel frånvaron av större råvarufyndigheter, den påtvingade kommunistiska perioden och nu möjligheterna som medlemmar i EU. Alla åtnjöt också ett stort inflöde av utländska investeringar, inledningsvis främst i direkta investeringar i verksamheter men med tiden alltmer spekulativa, t ex i fastigheter.

Men samtidigt skiljer sig ländernas ekonomiska tyngdpunkter och kanske framför allt de politiska vanorna sig åt.

Att Lettland drabbats betydligt hårdare än Estland och Litauen har samband med landets finanssektor, som mer än grannländernas drabbats av det ryska ekonomiska raset. Men svårigheterna beror också på svagheter i landets politiska liv. Alltför många politiker har varit redskap för enskilda affärsintressen. Sådana problem förekommer visserligen såväl i grannländerna som i många andra länder, men Lettlands framstår åtminstone i en nordeuropeisk jämförelse som större. Det är svårt att se någon annan förklaring till de notoriskt svaga lettiska statsfinanserna.

Estniska regeringar av olika partifärg byggde upp reserver under överhettningsåren som nu ger andrum att genomföra sparprogram men också satsningar, och även Litauen är i en stabilare sits bland annat tack vare ett mindre utlandsberoende.

Ingen devalvering

I ett par avseenden är de baltiska länderna mycket lika. Uppslutningen är stor kring att bygga vidare på den liberala och marknadsorienterade politik länderna bedrivit och man oroar sig för att »det gamla Europa« är på väg in i ett moras av protektionism och konkurrenssnedvridande statsstöd.

Ännu större är enigheten om att avvisa devalveringar. Det viktigaste skälet är att den kris man upplever inte är en kostnadskris för exportnäringarna. Det är svårt att se vad det är för export av varor eller tjänster som skulle kunna öka med en devalvering. Däremot skulle en devalvering omedelbart slå kraftigt mot hushållen, genom att många har lån i euro och eftersom den mesta energin är importerad.

Man påpekar också att nuvarande valutasvängningar inte har något entydigt samband med underliggande förhållanden. USA-dollarn går upp, trots USA:s betydande ekonomiska problem. Det brittiska pundet liksom den svenska kronan sjunker, trots att åtminstone Sverige har en relativt stark ekonomi. Om valutor som kronan och till och med det brittiska pundet drabbas av en spekulations- eller nervositetsgrundad press, vad händer då med små valutor som den estniska kronan, den lettiska laten eller litauiska litas?

Man ska heller inte glömma de svåra erfarenheterna av rubelsammanbrottet i slutet av sovjettiden. Precis som hos tyskarna har minnen av hyperinflation lett till ett brett stöd för stabila valutor. Alla tre länderna har också kringgärdat sina valutor med långtgående lagreglering.

Detta ställer i gengäld stora krav på förmåga till anpassning i den ekonomiska politiken i övrigt. I Estland, som fört en restriktiv budgetpolitik alltsedan självständigheten och uppbyggda reserver från de snabba tillväxtåren, har parlamentet nyligen röstat igenom minskningar på omkring en tiondel av budgeten. Man gav också regeringen rätt att underbalansera budgeten med några procent.

För Lettland är utmaningarna större. Den avgående regeringen genomförde en rad drastiska skattehöjningar och besparingar. Men den tillträdande breda koalitionen under den unga statsministern Dombrovskis säger att det återstår ett förväntat underskott på uppemot en miljard euro i 2009 års statsbudget och att ytterligare skattehöjningar och besparingar därför är att vänta.

Partiväsendets roll

Den globala krisen kommer att ställa demokratiska system under press i många länder. I de baltiska staterna minns man hur 1930-talskrisen gav vind i seglen till odemokratiska rörelser, som staterna värjde sig emot med undantagslagar och åsidosättande av yttrandefriheten men som i Tyskland ledde till Hitler, andra världskriget och därigenom den sovjetiska ockupationen av Baltikum.

Denna smärtsamma historiska erfarenhet lägger band på extrema politiska yttringar i den inhemska politiken, men oron är stor för vad krisen kan ställa till med i Ryssland. Oro finns också för att självständighetsfientliga extremister bland de under sovjettiden invandrade ryssarna, som inte har samma historiska perspektiv, ska lockas till att exploatera krisen.

Mest utsatt är Lettland. Här finns flest sovjetnostalgiker och här finns större svagheter i hur det politiska systemet fungerar, vilket ofta påpekats inte minst av lettiska bedömare. Hittills har det setts mest som en skönhetsfläck. Nu i kristider visar det sig att skönhetsfläcken kan bli dyrbar.

Erfarenheter för framtiden

Ansvaret för ett fungerande partiväsende ligger naturligtvis hos det egna landets politiker, partier och väljare. I förändrings- och uppbyggnadsskeden kan Hjalmarsonstiftelsen och liknande organisationer från andra äldre demokratier erbjuda kunskap och erfarenhet som stöd. Den fasen är passerad i ett EU-land som Lettland, men för vårt arbete i andra länder blir det intressant att följa den diskussion om bristerna i Lettlands politiska liv som krisen lett till, liksom hur Estlands och Litauens politiska system hanterar den största utmaningen sedan självständigheten.

Text: Peeter Luksep

Tidigare riksdagsman (M) och ledamot av Hjalmarsonstiftelsens styrelse. Han var en av initiativtagarna till Måndagsrörelsen som stödde de baltiska staternas frigörelse från Sovjetunionen.

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.