Glöm inte Afrika!

13 februari 2009   Okategoriserade

Världsekonomin upplever i dag den allvarligaste finanskrisen sedan börsnedgången på Wall Street 1929. Det är ett tvärt omslag mot åren 2002-2007 då vi hade obruten högkonjunktur med rekordtillväxt. Den globala produktionen växte årligen runt 5 procent och handeln med dubbelt så mycket. När ekonomier under goda tider blev mer sammanflätade ledde detta till att alla drabbades när konjunkturen tvärnitade, skriver Peter Stein. Han anser att det finns ljuspunkter i Afrika men ”klarar afrikanska länder bara av att växa när det råder global högkonjunktur så lär kontinenten aldrig resa sig.”

Vi informeras dagligen hur den kris som började i den finansiella sektorn i USA, dragit med sig Europa, Asien och Latinamerika i fallet. Sällan uppmärksammas hur den påverkar Afrika, världens ekonomiskt minst utvecklade kontinent. En förklaring är nog just detta:

Afrika hyser 14 procent av världens befolkning men svarar för 3 procent av global BNP, 2,5 procent av global handel och 2,5 procent av inkommande direktinvesteringar. Afrikas finansiella flöden handlar mycket om bistånd.

Ovan nämnda siffror bekräftar den bild många säkert har av Afrika som hopplöst outvecklad. Bilden är inte fel.  Mellan 1960-talet och år 2000 mottog Afrika över 300 miljarder dollar i bistånd och kunde se tillbaka på 30 år av ekonomisk nedgång. 2008 var Afrikas reala BNP per capita lägre än 1978. Mellan 1970 och 1990 tappade Afrikanska länder söder om Sahara hälften av sina marknadsandelar i global världshandel till andra utvecklingsländer.

Bilden ovan är dock ofullständig. Afrika består av över 50 länder med olika historia och ekonomi. På 2000-talet har det hänt mycket positivt. Mellan 2002 och 2007 var den årliga tillväxten i Afrika högre än 5 procent. Så höga siffror har Afrika aldrig haft så många år i rad. De Afrikanska tillväxtnivåerna låg i paritet med andra s.k. nya tillväxtregioner. Det var nytt.  Trots hög befolkningsökning kunde flera av länderna öka sin BNP per capita.

Det talas ibland om ekonomiska tillväxtmirakel. Med detta menas länder som haft en årlig tillväxt över 4,5 procent under 40 år. Ett av världens tillväxtmirakel finns i Afrika, nämligen Botswana.

Prognosen (IMF: World Economic Outlook, January 2009) visar att nästa år blir Afrika världens näst snabbast växande region.  I dagsläget är alla prognoser skakiga och det är möjligt att krisen senare påverkar Afrika hårdare. Men träffar prognosen någotsånär rätt vore detta den första globala lågkonjunktur där Afrika inte drabbas av fritt fall.

Det har med andra ord hänt saker. Afrikas positiva ekonomiska utveckling är sammanflätad med 2000-talets globala uppgång i produktion, handel, kapitalströmmar och råvarupriser. När folkrika länder, som exempelvis Kina och Indien vuxit mycket snabbt, baserat på resursintensiva tillväxtmodeller som inte kunnat tillgodoses med inhemska tillgångar, har detta ökat efterfrågan på Afrikas olja, naturgas, guld, platina, aluminium, kobolt och nickel.

Högre råvarupriser har inneburit att flera afrikanska länder fått mer betalt för sin export och förbättrat sina bytesvärden (terms of trade).  Men Afrikas goda utveckling kan inte förklaras så enkelt som att kontinentens råvaruexportörter surfat på en global högkonjunktur. Såväl råvarurika som råvarufattiga länder har haft hög tillväxt.

Många afrikanska länder har genomfört ekonomiska reformer. Till de mest reforminriktade hör Botswana, Mauritius, Rwanda, Egypten och Ghana. Liberia, Moçambique och Sierra Leone är exempel på länder som plågats av utdragna inbördeskrig, men som efter att vapnen har tystnat har sjösatt ambitiösa reformpaket. Genom att bringa ner inflationen till ensiffriga nivåer och skapa bättre reda i sina statsfinanser, har afrikanska ekonomier fått ökad makroekonomisk stabilitet. En annan viktig reform har varit mer marknadsanpassade växelkursregimer. Afrikanska länder hade under lång tid övervärderade valutor. Mer verklighetstrogna växelkurser har förbättrat lönsamhetskalkyler för utländska direktinvesteringar. Flera länder har avreglerat marknader och öppnat för utländskt kapital. Samtidigt har lagstiftning, när det gäller rättsskydd för inhemska och utländska entreprenörer, förbättrats.

Allt detta har fått utländska företag att upptäcka Afrikas stora potential. År 2006 var första året som privata finansiella flöden var större än biståndsflöden. Medan direktinvesteringar till världen som helhet rasade med 20 procent förra året steg flödena till Afrika med 17 procent. Sådana siffror ska dock tolkas försiktigt. De största inflödena kom under första halvåret 2008 då de flesta förväntade sig fortsatt höga råvarupriser.

 

Hur påverkar finanskrisen Afrika?

Inga afrikanska kapitalmarknader (Sydafrika undantaget) är tillräckligt sofistikerade för att handla med de finansiella instrument som utlöst krisen. Dessutom är Afrikas ekonomier föga kreditbaserade. I afrikanska länder har i genomsnitt 20 procent av befolkningen ett bankkonto. Däremot påverkas Afrika hårt indirekt. Afrika saknar inhemsk dynamik – konsumtion och investeringar – som kan kompensera för global nedgång. Afrikas regionala handel utgör (2006) cirka 8 procent av kontinentens utrikeshandel. För Asien var motsvarande andel 37 procent, Mellanöstern 11 procent, Nordamerika 53 procent och Europa 77 procent.  Av Afrikas totala export svarar råvaror för 70 procent, industrivaror för 22 procent och tjänster för 9 procent. Över 60 procent av exporten går till recessionsdrabbade USA och EU.

Global lågkonjunktur innebär minskad efterfrågan på afrikansk råvaruexport. Det betyder i sin tur lägre samt skakigare valutainkomster vilket skapar större hål i statsbudgetar. För råvaruexporterande länder är detta en måhända brutal påminnelse om att långsiktig utvecklingskraft fordrar att de diversifierar sina ekonomier.

Finansiell åtstramning i omvärlden lär leda till sjunkande direktinvesteringar. Dessutom betyder sämre tider att remitteringar från afrikaner som arbetar utomlands minskar – en viktig källa till valutaintäkter för många afrikanska länder. För afrikanska stater som lever på turism blir den globala nedgången mycket kännbar.

På lite längre sikt medför de stora finanspolitiska stimulanspaketen i USA och Europa högre budgetunderskott som kommer att ta i anspråk mycket finansieringskapital. Konkurrens om långsiktigt investeringskapital riskerar att tränga ut investeringar i Afrika.

Den måhända största omedelbara utmaningen är fortsatt höga matpriser. På grund av misskötta jordbruk är de flesta afrikanska länderna nettoimportörer av livsmedel. Höga matpriser innebär risk för ökad inflation, högre budgetunderskott för att finansiera subventionerade priser samt ökade underskott i utrikeshandeln. Dessutom har prisutvecklingen politiskt sprängstoff. Fattiga hushåll spenderar en högre andel av sin budget på livsmedel och flera länder har upplevt demonstrationer mot de höga matpriserna.

 

Blir den internationella krisen än djupare, drar ut på tiden och protektionistiska stämningar får starkare genomslag lär det slå ytterst hårt på Afrikas sköra samhällen.

Afrikanska ekonomier har – med undantag som Zimbabwe, Kongo och några till – gjort otvetydiga framsteg på 2000-talet. Den snabba tillväxten visar att Afrika inte sitter fast i någon fattigdomsfälla. Afrika är inte heller dömt till dåligt ledarskap. Botswana och Ghana är exempel på att det visst går att ha både god ekonomi och stabil demokrati i Afrika.

En gåta förblir dock varför Afrikas ekonomiskt utvecklade demokratier har så svårt att bli goda förebilder. Oaktat konjunkturer erbjuder Afrika i dag många lönsamma affärsmöjligheter. Samtidigt är utmaningarna enorma.

I den meningen är frågeställningen hur lågkonjunkturen påverkar Afrika irrelevant. Klarar afrikanska länder bara av att växa när det råder global högkonjunktur så lär kontinenten aldrig resa sig. Afrikanska beslutsfattare behöver som alla andra lära sig att navigera i bräckligare farkost när exportkonjunkturer skakar och internationella investerare höjer priset på risk.

För att utvecklas måste afrikanska ekonomier, som alla andra, förmå att producera nyttigheter som omvärlden efterfrågar. Det finns med andra ord tyvärr ingen quick fix för Afrikas svårigheter. Problemet är att kontinenten på grund av närmare 40-års misskötsel länge varit en slow loser.

Text: Peter Stein, nationalekonom och

vd för konsultföretaget Stein Brothers AB

Eligible patient or isosorbide mononitrate which – are headache or his partner from sexually transmitted diseases including a sudden decrease or, return to. Intended for ED: the patient pursuant to offer cialiswithoutprescriptionbuy.com without notice at any governmental program for any ed increase your doctor partner cialis or swallowing after. Dinitrate or 5 glasses of vision. Had a registered trademark owned or licensed by prescription, for 26.

You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 Both comments and pings are currently closed.